Inför de sociala och miljömässiga problem som råder uppmanar ekologer, sociologer, psykologer och läkare att omfattande förändringar måste göras omgående för att staden ska kunna bli beboelig igen. När man arbetar med barn är det överraskande att se att den stad som barn drömmer om och behöver är väldigt lik den stad som experter inom området beskriver.

Dessutom liknar den stad de förespråkar i stor grad den antika staden. På frågan om hur han föreställde sig den framtida staden svarade den italienske arkitekten Renzo Piano: “så lik den forna som möjligt”. Men det handlar varken om att vara romantisk eller nostalgisk, utan om att åter göra anspråk på offentliga platser i staden, på deras funktion som plats för möten och utbyten mellan människor, och som den plats för att uttrycka den mångfald som fram tills idag har gått förlorad.

Renässansens stad föddes som alternativ till den medeltida borgmodellen som byggde på en separationsprincip: innanför borgens murar bodde de välbeställda och mäktiga feodalherrarna, medan det livegna folket och bönderna, som betjänade de mäktiga bodde utanför murarna. Staden bröt denna struktur och byggdes upp runt ett torg som symbol för det offentliga utrymmet. På torget uppfördes regeringspalatset och katedralen, liksom marknaden, som symbol för utbyten och interaktion. I den historiska staden fanns ingen uppdelning i separata områden beroende på social klass. Dess gator var vackra och tilltalande eftersom de kantades av adelns påkostade och arkitektritade hus, men också av hantverkarnas enkla bostäder. Mångfalden gjorde staden vacker och trevlig. Samma sak gäller för ekosystemen: ett ekosystem är friskt och livskraftigt om det är komplext, sammanlänkat och om alla delar interagerar med varandra.

Under de senaste årtiondena, sedan andra världskriget, har städerna övergivit sin naturlighet för att istället anta en separations- och specialiseringsmodell. Den gamla stadskärnan har avbefolkats, förorter breder ut sig och olika områden växer fram för fattiga och rika, för att bo och arbeta, och för kulturaktiviteter. I den moderna staden, som framförallt utformats med den vuxne, arbetande, manlige medborgaren som förebild, har bilen fått en huvudroll. Bilen har medfört att det offentliga utrymmet i staden krympt och att den rena luften, tystnaden och stadens skönhet gått förlorad.

I denna typ av stad känner sig många medborgare exkluderade. Faktum är att om man går omkring i en stad, stor som liten, ser man sällan barn eller äldre som rör sig obehindrat eller funktionshindrade som tar sig fram fritt i sin rullstol. Dessa kategorier människor har exkluderats från det offentliga rummet och hänvisas istället till särskilda avgränsade utrymmen som erbjuder särskild service för äldre, funktionshindrade och barn – genom förskola, dagis eller lekplatser.

Rätten till lek

Barnen är de som framförallt kommer i kläm i den här typen av stad eftersom de förlorar en av sina viktigaste rättigheter, nämligen rätten till lek, (som den uttrycks i Barnkonventionens 31:a artikel). För att kunna leka borde ett barn kunna gå ut själv med sina kompisar, ge sig ut på äventyr, göra upptäckter och möta svårigheter och risker. Med andra ord; uppleva segerns sötma och nederlagets förödmjukelser. Ett barn behöver lära känna nya människor, utforska okända platser och framförallt lära känna sig själv. Allt detta skulle vara möjligt om de inte jämt var i sällskap av vuxna som övervakar dem. Tyvärr har denna möjlighet i stort sett gått förlorad i dagens samhälle. Ett barn i ett välståndigt västerländskt land tillbringar troligtvis den största delen av sin tid i skolan, med att göra läxor, med kvällsaktiviteter, vid TV:n eller datorn, utan att ha minsta möjlighet att göra upplevelser på eget initiativ eller med kompisar. På detta sätt elimineras prövningar, svårigheter och risker från barnens liv. På frågan: “Vad betyder lek för ett barn?” svarade psykoanalytikern Françoise Dolto: “man kan säga att det betyder att lyckas förverkliga en dröm genom att övervinna svårigheter”.

Denna situation får konsekvenser för barnets utveckling, som ofta inte kommer fram förrän i tonåren. Genom att inte ha utsatts för risker i yngre åldrar byggs en längtan upp efter risker, prövningar och faror som kanske inte får sitt utlopp förrän barnet är 13-14 år och får tillgång till hus- eller moppenycklarna för första gången. Ändå förvånas och förfasas vi över det höga antal trafikolyckor som sker där unga är inblandade, över hur många som mobbas i skolan utan att någon lägger märke till det, över hur tobak, alkohol- och droganvändning ständigt kryper nedåt i åldrarna, och över det ofattbara antalet unga som begår självmord.

Barnens stad

På grund av denna situation av vantrivsel, försämringar och faror, startade vi för sexton år sedan projektet “Barnens Stad”. Projektet syftar till att få politiker och andra makthavare att ta hjälp av barnen. Vi uppmuntrar dem att anta nya parametrar, (istället för de som utgår ifrån den vuxne, arbetande, manlige medborgaren), för att kunna värdera och förändra staden utifrån övertygelsen om att en stad som är anpassad till barnen är en stad som är bra för alla.1

Tanken är att ge barnen ordet, att be dem om råd, att lyssna på dem och ta tillvara deras åsikter. Det handlar även om att ge barnen autonomi och att tillåta dem att utöva det medborgarskap som de har rätt till. Om detta skulle bli verklighet skulle barnen kunna göra nödvändiga egna erfarenheter, de skulle bli mer självständiga, behöva färre leksaker, mindre TV och mindre kvällsaktiviteter. För en billigare penning skulle barnen kunna roa sig mer och må bättre.2

Om barn får möjlighet att röra sig självständigt i staden, gå till skolan med sina kompisar istället för med sina föräldrar, att leka i kvarteret och ta sig till de platser som bäst passar för hur de vill leka istället för att behöva uppsöka de parker som byggts särskilt för dem, skulle vi åstadkomma stora förändringar. Staden skulle dessutom bli säkrare. Som vuxna nekar vi våra barn självständighet på grund av att staden är farlig, men egentligen är staden farlig för att den har ignorerat barnen. Med barnen närvarande på gator och torg skulle övriga medborgare behöva ta sig an dem, ta ansvar och vara solidariska. I en sliten förort till Buenos Aires med påtagliga miljöproblem minskade brottsligheten med mer än 50 % till följd av projektet ”Säkra gångvägar till skolan”.3

Vad föreslår barnen?

Med mer än femton års erfarenhet av rådslag med barn och efter att ha samlat in mer än hundra förslag från barn kan vi konstatera att italienska, spanska och argentinska barn delar vissa behov och funderingar. Nedan följer en beskrivning av de tre saker som barn efterfrågar mest.

Det offentliga rummet

Barn vill inte ha utrymmen som är särskilt utformade för dem, som alltid ser likadana ut och dit de bara kan ta sig i sällskap av sina föräldrar. De vill kunna använda staden som den är och skapa sina utrymmen och upplevelser mitt i den, tillsammans med alla andra människor, oavsett ålder. Ett rum är offentligt om och när det används och är levande. Det är offentligt om det motsvarar olika kategorier och generationers olika intressen. Det är offentligt om man kan roa sig fritt, om det är tillräckligt säkert för att barn, äldre eller funktionshindrade kan känna sig hemma i det. Det är offentligt om det är tilltalande. Ett barn sa: “Att gå till skolan är något bra och fint i sig, men gatorna borde också vara fina”.

Mindre bilar

Det finns en stor konflikt mellan barn och bilar. Bilar upptar barnens lekutrymmen och de gör gatorna farliga, vilket i sin tur gör att barnen inte får gå ut själva. Ett barn i en italiensk stad gav följande förslag till borgmästaren: “I den här staden finns många parkeringar, varför delar vi inte upp parkeringarna så att bilarna får hälften och barnen hälften?” Förslaget möttes av ett undfallande leende, vilket var ett misstag av borgmästaren. För det var ett klokt förslag, och det hade inte bara förbättrat staden för barnen utan för alla.

Rätten till att leka

Barnen vill leka. De vill leka tillräckligt mycket och ofta. Vi förstår inte varför barn måste gå i skolan så många timmar varje dag, (artikel 28 i Barnkonventionen), eller varför de måste göra läxor hemma så att de inte får tid till att leka. Om en stad skulle ha som målsättning att garantera alla barns möjlighet att leka, skulle de behöva ta bort alla de förbud som idag finns i det offentliga rummet (dessa förbud är dessutom illegitima enligt Barnkonventionen). Man borde stänga igen alla lekparker och tillåta barn att leka på offentliga platser, på trottoaren, på gatorna, på torgen och i parkerna. Man borde göra det möjligt för barn att vara självständiga. En flicka i en kommundel i Barcelona sa att “lekparkerna är alltid horisontella och det går aldrig att gömma sig”. En flicka från Buenos Aires påpekade att “för att ett torg ska vara bra för barn borde det inte vara onödigt säkert”.

Avslutningsvis sa en flicka från Rosario i Argentina att: “Allting är de vuxnas fel. Det är för de vuxna man måste sätta gränser.” Det är ett väldigt starkt påstående, men om vi ser till miljöförstörelsen i våra städer, det växande antalet svåra sjukdomar och bristen på erfarenheter som våra barn upplever, kan vi då inte hålla med?

Francesco Tonucci

Ansvarig för det internationella projektet Barnens stad

Italienska Nationella Forskningsrådet för Kognitiv Vetenskap och Teknologi


1 Projektet föddes i Fanno, Italien, och från och med 2006 har det koordinerats av Italienska Nationella Forskningsrådet för Kognitiv Vetenskap och Teknologi. Över hundra personer har anslutit sig till projektet, som samlas under nätverket “Barnens Städer”, med Rom som huvudsäte, (www.lacittadeibambini.org).

2 Barnen i våra städer riskerar att drabbas av fetma, som framförallt beror på ett alltför stillasittande liv. Barnläkare är också överens med projektet eftersom det främjar barns självständighet vad gäller att gå själva till skolan och leka med sina kompisar.

3 Säkerhetsansvarig i Buenos Aires, offentlig kongress juli 2005.