Watched by 200,00 viewers so far, this 12-minute film by Leo Murray from the RCA explains in the simplest possible terms the dynamics of non-linear change, feedback loops and tipping points in the Earth’s climate systems. Watch it here!

Temat är Biologisk mångfald och här kan du se innehållet: Index ES 3

Välkommen att prenumerera på ES Sverige!

Via länken kan du ladda hem innehållsförteckningen: Index ES 2

Du hittar webbenkäten här

Enkäten är en del av en förstudie som undersöker pedagogers behov av och intresse för inspiration och resurser för lärande för hållbar utveckling. Förstudien finansieras av Svenska Unescorådet, RCE Skåne och Stiftelsen Teknikdalen.

Tack för din medverkan!

Nyhetsbyråerna rapporterar om den här typen av nyheter i stort sett dagligen. Jag läser till exempel en nyhet från Kina. Idag, en dag som alla andra, studerar man möjligheterna att göra ett landsbygdsområde nära Peking till den första ekostaden i detta enorma och dynamiska asiatiska land. Artikeln beskriver de innovationer och förbättringar man vill introducera i syfte att förvandla området till ett paradigm över hur man gör saker på ett bra sätt. Genom ett spårvagnssystem vill man minska befolkningens beroende av personfordon, och detta så snart efter det att persontrafiken börjat röra sig på två hjul – tack vare människans muskelkraft! Den hållbaraste staden i världen kommer alltså att finnas i Kina, vilket är mycket intressant om det inte vore för att man talat om andra städer på precis samma sätt under de senaste månaderna. Masdar i Abu Dhabi, är ett av de mer anmärkningsvärda exemplen, dels för att den ligger mitt i öknen men också för att den som driver på utvecklingen är en av de främsta oljeproducenterna. Sedan finns också det mer omtalade exemplet Freiburg i Tyskland, eller Portland i USA, som har valts till den hållbaraste staden i det land som mer än väl lever upp till titeln ”det slösaktigaste landet i världen”.

Topplistor som försäljningsstrategi

Fenomenet att lista saker gäller inte bara städer. Vi kan ta en titt på reklamen. På s7 kan vi läsa om den bil som släpper ut minst avgaser och på s19 hittar vi ett annat fordon som hävdar sitt miljöengagemang. I vissa vitvarubutiker skyltar man redan med effektivitet som försäljningsargument. Den pålitlige försäljaren kan utmana oss utan att blinka genom att en efter en presentera den mest effektiva kylen i världen, den energisnålaste laptopen etc. Till och med elbolagen och oljeföretagen har hissat grön flagg för att presentera sina produkter på ett sätt som var otänkbart för ett par år sedan, ofta på ett smått schizofrent sätt.

Vår förkärlek för listor är en respons på en marknadsstrategi, så mycket är säkert, och den säger ett och annat om det tidiga 2000-talets människa. Tävlingsinriktad, materialistisk, snabb och flyktig. Fast den tanken kräver en egen artikel, eller kanske till och med en helt egen encyklopedi.

Vi återgår till det här med listor. Allt prat om vilken stad som är mest hållbar, vilken tvättmaskin som är mest effektiv och vilken bil som är mest bensinsnål har både en positiv och en negativ aspekt. Att vara framstående inom hållbarhetsfrågor är ett högskattat marknadsvärde, det är ett sätt att märka produkter som intresserar turister, det förför investerare och skapar affärsmöjligheter. Det negativa är det oväsen som det omges av, vilket är det sämsta pedagogiska verktyg som finns. Otydlighet kring varumärken och märkningar skadar trovärdigheten istället för att skapa nyfikenhet. Överflödet av superlativ gör oss skeptiska snarare än att ge oss lust att ta reda på mer. Och det är synd, för om vi börjar dra i de här trådarna borde det garantera oss upptäckter av goda praktiker och intressanta tankar. I Freiburg, som omnämnts tidigare, finns tydliga garantier kring detta, men i fallen Wanzhuang i Kina och i Masdar är det annorlunda. Och hur gör man för att ta sig bortom den offentliga och institutionella propagandan som gör sig gällande i de två sistnämnda fallen? Hur kan vi filtrera fram den information som dessa två nyheter egentligen innehåller? Hur skiljer vi agnarna från vetet? Det är en klurig uppgift.

Listor och lärande

Finns det någon mening med att närma sig dessa listor för att försöka lära sig något? Kanske är det inte den här typen av “topp-tio-listor” man ska förlita sig på i lärandesyfte. I slutändan ligger detta ansvar hos utbildningssamfundet, på akademiska publikationer, kommuner, producenter och fabrikanter och de sätt de använder sig av stämplar och märkningar. Fast den här tanken leder oss också in i en fälla. För visst har väl medierna och det som de publicerar också stor makt och påverkansmöjlighet vad gäller lärande och utbildning? Medierna har stor makt och det är svårt att kontrollera dem och anpassa dem till läroplanen. I slutändan är det medierna som formar det sätt som vi ser och tolkar saker och ting. Och att låtsas som om ingenting hänt är en strategi som är lika bekväm som den är illa vald.

Vikten av kritiskt tänkande

Klassificeringen av objekt eller av städer bör tolkas grundligt. I journalistvärlden finns sedan länge ett ”spekulerande i information” i form av ett växande antal listor med ”det renaste”, ”det mest förorenande”, ”det mest effektiva” och liknande saker. På detta sätt förenklas saker och görs mer attraktiva och detta är väldigt viktigt när det gäller att lansera en nyhet. En första uppgift för lärare och elev borde vara att etablera ett kritiskt förhållningssätt, vilket är oumbärligt för hela lärandecykeln. Inte bara för att lära sig att ”läsa” kategoriseringar, utan även för att kunna tolka nyheter rent generellt. Att kunna analysera är det första steget i lärandet.

Alltså upptäcker vi till slut att en del av dessa “topp-tio-listor” är ganska intressanta och att man faktiskt kan lära sig någonting av dem. Kanske inte från exemplen i Wanzhuang eller Masdar, men däremot från Portland. Den amerikanska webbportalen sustainlane.com har sedan en tid tillbaka ett mycket intressant virtuellt rum, som är en blandning av ett socialt nätverk och en informationssajt. År 2006 publicerade de en lista som klassade Oregon som den mest hållbara delstaten i USA. Fördelen i det här fallet var att de som stod bakom klassificeringen motiverade de kriterier de utgått ifrån på ett grundligt och lättförståeligt sätt för att göra det möjligt för andra att se hur de gått tillväga. Den intresserade läsaren kan gå igenom alla föremål som analyserats och bilda sig en uppfattning om hur svårt detta kan vara. Alla former av klassificering är egentligen ett spel, ett förslag till att organisera verkligheten, som alltid är lika otillgänglig och mångfacetterad. På grund av detta är det viktigt att kunna analysera de medföljande kriterierna och därmed rekommenderar vi att du tar en titt på sustainlane.com.1

Utmärkelser som föredömen

Samtidigt ligger USA långt bort både avståndsmässigt, när det gäller konsumtionskultur och organisation av administration och politik. Här i Katalonien finns flera intressanta alternativ. Delstatsregeringen (La Generalitat) har sitt schema för miljöpriser, Miljöforum håller på att ta fram Ekostadsutmärkelser som gäller på nationell nivå. Barcelonas landsting (La Diputació) försöker flagga för olika goda praktiker som har att göra med energi och vatten genom sina utmärkelser till olika lokala miljöinitiativ. Tidningen Opcions bidrar också, om än från ett annat perspektiv, till att analysera olika konsumtionsvaror ur hållbarhetssynpunkt.

Detta är kanske inte så uppseendeväckande med tanke på att vi katalaner är kända för att vara ordentliga och noggranna, men det är en bra start. En bra start på vad? Till exempel för att lära sig om innovativa lösningar i den egna regionen. Kanske ligger till och med något av de ”utmärkta” initiativen i närheten av skolan eller gymnasiet?  Utmärkelserna ger i det här fallet en anledning till att på nära håll lära sig om något som är värt att efterfölja och som är värt att förstå sig på.

Listor som pedagogiskt verktyg

Det pedagogiska arbetet kan också vara proaktivt. Kanske skulle elever kunna ta del av forskningsmedel för att arbeta fram ett system av indikatorer att applicera på de egna bostadsområdena för att klassificera dem utifrån hur hållbara de är. Långt bortom de nyheter jag kommenterat, med deras dolda intressen, skulle detta kunna vara ett intressant sätt att urskilja och presentera information på ett lättillgängligt och attraktivt sätt. Genom att upprätta ett klassificeringssystem och en lista måste eleven lära sig hantera komplexa faktorer. Men det handlar inte om ren matematik. Urvalet av goda praktiker är mycket mer intressant än så och dessutom blir det ämne för debatt.

Efter den här typen av arbete skulle eleven vara bättre utrustad för att ta till sig de rubriker som dag efter dag talar om de mest hållbara städerna, de minst förorenande bilarna och de mest energisnåla produkterna och hushållsredskapen.

Och det är inte föga värt.

Oriol Lladó

Miljöjournalist

Dessutom liknar den stad de förespråkar i stor grad den antika staden. På frågan om hur han föreställde sig den framtida staden svarade den italienske arkitekten Renzo Piano: “så lik den forna som möjligt”. Men det handlar varken om att vara romantisk eller nostalgisk, utan om att åter göra anspråk på offentliga platser i staden, på deras funktion som plats för möten och utbyten mellan människor, och som den plats för att uttrycka den mångfald som fram tills idag har gått förlorad.

Renässansens stad föddes som alternativ till den medeltida borgmodellen som byggde på en separationsprincip: innanför borgens murar bodde de välbeställda och mäktiga feodalherrarna, medan det livegna folket och bönderna, som betjänade de mäktiga bodde utanför murarna. Staden bröt denna struktur och byggdes upp runt ett torg som symbol för det offentliga utrymmet. På torget uppfördes regeringspalatset och katedralen, liksom marknaden, som symbol för utbyten och interaktion. I den historiska staden fanns ingen uppdelning i separata områden beroende på social klass. Dess gator var vackra och tilltalande eftersom de kantades av adelns påkostade och arkitektritade hus, men också av hantverkarnas enkla bostäder. Mångfalden gjorde staden vacker och trevlig. Samma sak gäller för ekosystemen: ett ekosystem är friskt och livskraftigt om det är komplext, sammanlänkat och om alla delar interagerar med varandra.

Under de senaste årtiondena, sedan andra världskriget, har städerna övergivit sin naturlighet för att istället anta en separations- och specialiseringsmodell. Den gamla stadskärnan har avbefolkats, förorter breder ut sig och olika områden växer fram för fattiga och rika, för att bo och arbeta, och för kulturaktiviteter. I den moderna staden, som framförallt utformats med den vuxne, arbetande, manlige medborgaren som förebild, har bilen fått en huvudroll. Bilen har medfört att det offentliga utrymmet i staden krympt och att den rena luften, tystnaden och stadens skönhet gått förlorad.

I denna typ av stad känner sig många medborgare exkluderade. Faktum är att om man går omkring i en stad, stor som liten, ser man sällan barn eller äldre som rör sig obehindrat eller funktionshindrade som tar sig fram fritt i sin rullstol. Dessa kategorier människor har exkluderats från det offentliga rummet och hänvisas istället till särskilda avgränsade utrymmen som erbjuder särskild service för äldre, funktionshindrade och barn – genom förskola, dagis eller lekplatser.

Rätten till lek

Barnen är de som framförallt kommer i kläm i den här typen av stad eftersom de förlorar en av sina viktigaste rättigheter, nämligen rätten till lek, (som den uttrycks i Barnkonventionens 31:a artikel). För att kunna leka borde ett barn kunna gå ut själv med sina kompisar, ge sig ut på äventyr, göra upptäckter och möta svårigheter och risker. Med andra ord; uppleva segerns sötma och nederlagets förödmjukelser. Ett barn behöver lära känna nya människor, utforska okända platser och framförallt lära känna sig själv. Allt detta skulle vara möjligt om de inte jämt var i sällskap av vuxna som övervakar dem. Tyvärr har denna möjlighet i stort sett gått förlorad i dagens samhälle. Ett barn i ett välståndigt västerländskt land tillbringar troligtvis den största delen av sin tid i skolan, med att göra läxor, med kvällsaktiviteter, vid TV:n eller datorn, utan att ha minsta möjlighet att göra upplevelser på eget initiativ eller med kompisar. På detta sätt elimineras prövningar, svårigheter och risker från barnens liv. På frågan: “Vad betyder lek för ett barn?” svarade psykoanalytikern Françoise Dolto: “man kan säga att det betyder att lyckas förverkliga en dröm genom att övervinna svårigheter”.

Denna situation får konsekvenser för barnets utveckling, som ofta inte kommer fram förrän i tonåren. Genom att inte ha utsatts för risker i yngre åldrar byggs en längtan upp efter risker, prövningar och faror som kanske inte får sitt utlopp förrän barnet är 13-14 år och får tillgång till hus- eller moppenycklarna för första gången. Ändå förvånas och förfasas vi över det höga antal trafikolyckor som sker där unga är inblandade, över hur många som mobbas i skolan utan att någon lägger märke till det, över hur tobak, alkohol- och droganvändning ständigt kryper nedåt i åldrarna, och över det ofattbara antalet unga som begår självmord.

Barnens stad

På grund av denna situation av vantrivsel, försämringar och faror, startade vi för sexton år sedan projektet “Barnens Stad”. Projektet syftar till att få politiker och andra makthavare att ta hjälp av barnen. Vi uppmuntrar dem att anta nya parametrar, (istället för de som utgår ifrån den vuxne, arbetande, manlige medborgaren), för att kunna värdera och förändra staden utifrån övertygelsen om att en stad som är anpassad till barnen är en stad som är bra för alla.1

Tanken är att ge barnen ordet, att be dem om råd, att lyssna på dem och ta tillvara deras åsikter. Det handlar även om att ge barnen autonomi och att tillåta dem att utöva det medborgarskap som de har rätt till. Om detta skulle bli verklighet skulle barnen kunna göra nödvändiga egna erfarenheter, de skulle bli mer självständiga, behöva färre leksaker, mindre TV och mindre kvällsaktiviteter. För en billigare penning skulle barnen kunna roa sig mer och må bättre.2

Om barn får möjlighet att röra sig självständigt i staden, gå till skolan med sina kompisar istället för med sina föräldrar, att leka i kvarteret och ta sig till de platser som bäst passar för hur de vill leka istället för att behöva uppsöka de parker som byggts särskilt för dem, skulle vi åstadkomma stora förändringar. Staden skulle dessutom bli säkrare. Som vuxna nekar vi våra barn självständighet på grund av att staden är farlig, men egentligen är staden farlig för att den har ignorerat barnen. Med barnen närvarande på gator och torg skulle övriga medborgare behöva ta sig an dem, ta ansvar och vara solidariska. I en sliten förort till Buenos Aires med påtagliga miljöproblem minskade brottsligheten med mer än 50 % till följd av projektet ”Säkra gångvägar till skolan”.3

Vad föreslår barnen?

Med mer än femton års erfarenhet av rådslag med barn och efter att ha samlat in mer än hundra förslag från barn kan vi konstatera att italienska, spanska och argentinska barn delar vissa behov och funderingar. Nedan följer en beskrivning av de tre saker som barn efterfrågar mest.

Det offentliga rummet

Barn vill inte ha utrymmen som är särskilt utformade för dem, som alltid ser likadana ut och dit de bara kan ta sig i sällskap av sina föräldrar. De vill kunna använda staden som den är och skapa sina utrymmen och upplevelser mitt i den, tillsammans med alla andra människor, oavsett ålder. Ett rum är offentligt om och när det används och är levande. Det är offentligt om det motsvarar olika kategorier och generationers olika intressen. Det är offentligt om man kan roa sig fritt, om det är tillräckligt säkert för att barn, äldre eller funktionshindrade kan känna sig hemma i det. Det är offentligt om det är tilltalande. Ett barn sa: “Att gå till skolan är något bra och fint i sig, men gatorna borde också vara fina”.

Mindre bilar

Det finns en stor konflikt mellan barn och bilar. Bilar upptar barnens lekutrymmen och de gör gatorna farliga, vilket i sin tur gör att barnen inte får gå ut själva. Ett barn i en italiensk stad gav följande förslag till borgmästaren: “I den här staden finns många parkeringar, varför delar vi inte upp parkeringarna så att bilarna får hälften och barnen hälften?” Förslaget möttes av ett undfallande leende, vilket var ett misstag av borgmästaren. För det var ett klokt förslag, och det hade inte bara förbättrat staden för barnen utan för alla.

Rätten till att leka

Barnen vill leka. De vill leka tillräckligt mycket och ofta. Vi förstår inte varför barn måste gå i skolan så många timmar varje dag, (artikel 28 i Barnkonventionen), eller varför de måste göra läxor hemma så att de inte får tid till att leka. Om en stad skulle ha som målsättning att garantera alla barns möjlighet att leka, skulle de behöva ta bort alla de förbud som idag finns i det offentliga rummet (dessa förbud är dessutom illegitima enligt Barnkonventionen). Man borde stänga igen alla lekparker och tillåta barn att leka på offentliga platser, på trottoaren, på gatorna, på torgen och i parkerna. Man borde göra det möjligt för barn att vara självständiga. En flicka i en kommundel i Barcelona sa att “lekparkerna är alltid horisontella och det går aldrig att gömma sig”. En flicka från Buenos Aires påpekade att “för att ett torg ska vara bra för barn borde det inte vara onödigt säkert”.

Avslutningsvis sa en flicka från Rosario i Argentina att: “Allting är de vuxnas fel. Det är för de vuxna man måste sätta gränser.” Det är ett väldigt starkt påstående, men om vi ser till miljöförstörelsen i våra städer, det växande antalet svåra sjukdomar och bristen på erfarenheter som våra barn upplever, kan vi då inte hålla med?

Francesco Tonucci

Ansvarig för det internationella projektet Barnens stad

Italienska Nationella Forskningsrådet för Kognitiv Vetenskap och Teknologi

2 Barnen i våra städer riskerar att drabbas av fetma, som framförallt beror på ett alltför stillasittande liv. Barnläkare är också överens med projektet eftersom det främjar barns självständighet vad gäller att gå själva till skolan och leka med sina kompisar.

3 Säkerhetsansvarig i Buenos Aires, offentlig kongress juli 2005.